I 25 år har hon setts leda Skurus populära hejaklack på hemmamatcherna i Nacka Bollhall. Den ”åttonde” spelaren leds av Ingela Wallin (62), som har hejat och sjungit tillsammans med klacken genom alla år. Ett populärt och givet inslag i samband med damlagets hemmamatcher.
– Jag hoppas att vår hejaklack, som har ett gott rykte om sig som en positiv sådan, kommer att leva vidare i många år framöver, säger Ingela.
Vi har fått en pratstund med Ingela, som inte blir svaren skyldig när hon entusiastiskt berättar om sin tid som klackledare.
– Att ge sitt favoritlag stöd och uppmuntran är mycket betydelsefullt och givande, och det betyder mycket för laget som spelar, säger Ingela. I en tid där mobiler och sociala medier tar en allt större del av vår tid känns det viktigt att försöka bevara intresset för den direkta kontakten och glädjen kring handbollsmatcher på plats.
Ingela har många års erfarenhet även som ledare för flera olika Skurulag och har förstått vikten av att engagera handbollsungdomar på olika sätt.
– Som ledare i ett lag fyller man där en viktig funktion genom att inspirera, entusiasmera och engagera så att barn och ungdomar lockas med att även vilja titta på handboll när de inte spelar själva. Det ger glädje, är utvecklande och skapar gruppsamhörighet som lag att se på handboll tillsammans. Där tror jag vi har lyckats, säger Ingela.
Ingelas insats som ledare har inte gått obemärkt förbi och 2013 fick hon ett kungligt stipendium.
– Ja, jag hade äran att få ett fint stipendium som idrottsledare. I samband med utdelningen på Kungliga Slottet omnämndes vår klack som ”Klacken som bara hejar”. Det kändes fint att höra och det gjorde mig både glad och stolt.
Hur kom du i kontakt med Skuru första gången?
Tack vare våra två barns intresse för handboll fick jag åter en möjlighet att vara med och bli en del i idrottens underbara värld. Denna gång som ledare i Skuru IK. 1998 blev jag lagledare för vår sons lag, Pojkar födda 1991. Jag var ledare för det laget under killarnas alla ungdomsår, en fantastisk tid med många spännande matcher och turneringar. Tack vare mycket hjälpsamma och fantastiska föräldrar och killar kunde jag vara med som ledare, trots besvärliga skador.
2007 blev jag lagledare även för ett flicklag, flickor födda 2000, tillsammans med min dotter och Thomas Björk. Även där fick jag fint stöd och hjälp för att kunna vara med, vilket betydde väldigt mycket. Jag var sedan lagledare för det härliga laget ända tills de nådde flickor A, 2016. Ännu en skada satte därefter tyvärr stopp för mina fortsatta uppdrag som lagledare vilket såklart var mycket ledsamt, då jag älskade mina ledaruppdrag inom Skuru Handboll.
Hur blev du hejaklacksledare?
Jag har alltid tyckt mycket om att se på när Skurus damer spelar matcher i elitserien, men även herrarnas matcher. Via det intresset lyckades jag tidigt inspirera flera av våra ungdomslag att komma med och regelbundet titta på matcher i hejaklacken i den klack jag tog över ansvaret för, och fortfarande leder, sedan år 2000.
Vilka är dina bästa minnen under dina 25 år som hejaklacksledare?
Att som hejaklacksledare ha fått uppleva Skurus samtliga fyra SM-guld är såklart fantastiskt! SM-guldet i ett fullsatt Globen 2005 är ett av mina finaste minnen. Efter en jättespännande final, där jag var helt slut efter allt hejande tillsammans med cirka 400 Skuruiter, och fylld av lycka över vinsten, blev jag inbjuden till damlagets loge. När jag kom in stod laget samlade och sjöng låten ”Ingela” (Robban Brobergs låt) i kör för mig, då brast det. Det var så underbart att få den uppskattningen.
Det senaste guldet 25 maj 2021, under pandemin, är nog ändå det guld jag uppskattat mest. Jag satt då i vår bil utanför Eriksdalshallen tillsammans med min vän Gustav Kökeritz, vår trummis i klacken sedan många år. På grund av pandemin kunde vi inte vara med inne på läktaren men vi följde hela matchen i bilen och hejade högljutt på Skuru ”live” på Facebook via en iPad.
Direkt när finalmatchen var slut och SM-guldet bärgats fick jag besked om att jag blivit mormor för första gången!
Som pricken över i:et avgjordes finalmatchen i slutsekunderna av den enda av ”mina” tjejer från Flickor födda 2000 som lyckats nå hela vägen till damlaget, Malin Berndal.
Jag fick fullständigt glädjefnatt!
Efter matchen blev jag och Gustav inbjudna in i hallen, iförda munskydd, för att lite på håll få hylla och dela glädjen tillsammans med vårt fantastiska damlag. Det var fantastiskt kul. Att efter 16 års väntan på ännu ett SM-guld få uppleva allt det som då skedde i samma stund, är svårslaget och ett underbart minne för livet.
Jag har följt, peppat och haft förmånen att lära känna rätt många av Skurus damlagsspelare genom åren. Det är lika glädjande varje gång jag ser någon av tjejerna spela i sina klubblag eller vårt landslag och trevligt att få en liten pratstund med dem när vi stöter på varandra.
Vilka är de bästa Skuruspelarna du sett under dessa år och varför?
Det är svårt att nämna bara några stycken… Jag tycker att vi haft många riktigt bra spelare, med olika kvaliteter. Men det går inte att låta bli att nämna spelare som till exempel Anna Rapp, Katarina Chrifi, Nathalie Hagman, tvillingarna Johanna och Emelie Westberg (Emelie med efternamnet Nykvist idag), Therese Helgesson, Patricia Löfberg (idag Idermark), Anna-Lena Pihl och Carin Strömberg. Vilka spelare och vilka föredömen för våra ungdomar!
Med så många Skuruspelare som lyckats ta en plats i landslaget och/eller som proffs under mina år inom handbollen kan man nog utan överdrift påstå att vår klubb är en fin plantskola för utbildning av framgångsrika spelare.
Jag vill också nämna Adam Norman, född 1999. Han var en stor talang på pojksidan men skador förstörde tyvärr mycket för honom. På pojksidan vill jag även nämna Johan Pilfalk, född 1984, som också var en mycket duktig spelare.
Röster om Skurus klack
Alice Salmi, A-lagsspelare idag och tidigare ”klackmedlem”:
“Att vara med i klacken under matcher som liten var alltid en rolig upplevelse. Ingela var verkligen hjärtat i klacken. Hon såg alltid till att vi unga hade kul och hjälpte oss att heja på laget med full energi. Det var en fantastisk känsla att vara en del av den gemenskapen, hennes entusiasm och engagemang skapade en otrolig stämning, både för oss barn och spelare. Och utan Ingela hade det inte varit samma sak. Idag när jag spelar i damlaget får vi en extra energi av den fina stämningen på läktaren.”
Anna Rapp, SM-guldvinnare och lagkapten 2001, 2004 och 2005:
”Jag minns Ingela som både entusiastisk och fantastisk och det är kul att se att hon kämpar på än idag. När jag slutat som spelare och gick och tittade på Skuru och min dotter Sofie var med endast några år gammal drogs hon snabbt in av Ingela i klacken. Det tyckte Sofie var roligare i den åldern än att se på handbollen.”
Några snabba
Namn: Anna Ingela Wallin
Ålder: 62 år
Familj: Sambo, 2 barn, 2 barnbarn
Bor: I centrala Nacka
Sysselsättning: Fd undersköterska och förskollärare och idag kontaktperson åt min vapendragare och trumslagare i klacken, Gustav Kökeritz
Nyårslöfte: Jag har inget stort nyårslöfte men jag har en plan med små uppnåeliga mål, och en förhoppning om att lyckas nå dem…
Foto toppbild: Carl Paulin